Jag har mist en vän. Ingen jag träffar varje dag eller ens särskilt ofta. Men vi delar en erfarenhet som gjort oss väldigt nära.

När L och jag bildade Hjärntumörgruppen som fungerade som stöd för familjer med barn som drabbades av hjärntumör var hon en av dom första som hörde av sig.

När hon berättade att hon hade 2 barn som drabbats blev jag chockad. Hade aldrig hört talas om det. Det var en speciell sort som oftast fanns hos en av föräldrarna också.

Hon var av den orsaken aktiv i Neuroförbundet och vi inledde en relation där hon med sin erfarenhet kom att betyda mkt för ?våra? familjer.
Hennes son Patrik, idag tyvärr avliden hade samma seneffekter som Elle. P fick ett återfall för några år sen och avled vid midsommartid det året. 3 månader senare avled hennes man.

Men vi hade stort utbyte och trygghet i varandra, så småningom kom ännu en familj som hade samma diagnoser som Barbros familj. Även dom kom att bli goda vänner. Dom flyttade sen till Oskarshamn och vi träffades några ggr om året.

Barbro bodde i Sala och när C gick en intensivkurs för körkort där fick hon bo hos Barbro.

Hon och dottern Emma kom till oss ibland, när jag flyttade till Tierp kom Barbro själv ett par dar då hon ändå skulle på NFmöte i Gävle.

Hon var en varm och vänlig person. Vi behövde säga ungefär 3 ord när vi kontaktade varann för att få prata av oss ang barnens sjukdom. Sen visste vi direkt vad det handlade om. Det var så otroligt skönt. Hon förstod min oro bäst av alla. Till och med bättre än mitt X.

Vi lärde känna hela familjen. När L och jag åkte till Sala på dans fanns Patrik och hans pappa där. Inland lurade vi dit Barbro också. Men pappan som också hette Leif var medlem i Salaparkens styrelse. Han stod i entrén då vi kom dit och Patrik stod i garderoben.

När Patrik dog kunde vi inte gå på begravningen och jag var väldigt ledsen för det då kom Barbro när jag fyllde på hösten med sig hade hon ett ljus jag fick. Ett ljus som hade stått vid Patriks kista på begravningen. Så var hon, varm och generös och jag blev otroligt rörd.

Jag kommer att ha svårt att åka till Sala nu. Att inte kunna gå ut och äta där eller gå på Johanssons med Barbro det funkar nog inte.

Vi fick vara vänner i 30 år innan hon i måndags gick bort i sviterna av ALS.

Det känns väldigt konstigt för vi skrev till varann på Messenger bara häromdan känns det som. Hon var aktiv på sin Fb 2 dar innan hon dog.

Bara hoppas att hon nu är tillsammans med man och son igen. Kanske möts hon och Elle också.