Ibland skriver jag inte på flera veckor och nu ett tredje inlägg på ett dygn Haha! Men kan inte somna om.

Fars dag,
E ringde mig i lördags och frågade om dom fick vara här och fira L så C skulle kunna med. Hon hade jobbat m sku hela helgen och hade nog inte orkat åka iväg. Sen vet jag att dom tänkte lite på mig också, att jag skulle slippa sitta ensam.
Tänker på vilken tur mina tjejer har som har en pappa som bryr sig i dom och hjälper dom. Jämför med min egen alkoholiserade. Jag är glad att vara förälder tillsammans med honom och slippa det min mamma fick uppleva.

Ändå var det inte självklart för L att skaffa barn. Han kände sig lite för gammal först. Jag ville gärna ha ett syskon till Johnny och så småningom fick vi ju E. C kom som en bonus, inte det minsta planerad men så välkommen ändå. Även där var det jag som ville ha en till men då sa han ifrån och jag accepterade så småningom det. Ändå kom hon sen efter en tid. Så det kan bli! Haha! Med tanke på det som hände sen var det nog meningen.

L har alltid varit en fin pappa, påhittig, rolig och ? bra på barn? idag har dom ju en fin relation med. Sånt kan ju annars ändras i puberteten och så men han har haft stort tålamod. Det är så kul att se dom likheter båda har med honom också. E ärvde mkt av det tekniska och C är så lika han i sättet så det är läskigt ibland. Dom två har också en speciell relation så nog var det meningen att vi skulle ha henne också.

När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så blev ju dom jobbiga iom Es tumör, men på den tiden var vi väl fortfarande unga, nåja men starka iaf är jag glad att vi tillsammans gav dom en fin barndom, somrarna i Siggefora, veckorna och helgerna på Marholmen, stugan i Ockelbo och sportloven i Sälen. Tror vi gett dom fina barndomsminnen. Att vi introducerade C i dansen sen och på så sätt fick ett gemensamt intresse hela familjen även när dom blev större. Det pågår ju än.

Så visst sörjer jag att det blev som det blev men glad ändå att vi är vänner. Genom åren på förskolan har jag sett föräldrar som inte ens pratar med varann efter en separation. Vi kan träffas alla 4 och det händer ju att storebror med familj dyker upp också. L är ju den enda pappa värd namnet som fanns för J under hans uppväxt. Även där tog han självklart rollen.

Så tack Leif att jag fick bli mamma till dina barn.

Tänker inte tillåta kommentarer på ett taag. Så trött på hur några få som tur är, men som absolut inte känner mig eller min familj, inte känner till hela historien om vår situation med E och min sjukdom kan ha så mkt åsikter. Alltid från folk som inte står för vilka dom är eller vad dom skriver.
Visst kan jag uttrycka irritationer om flera olika men beskyll mig inte för saker när ni inte vet orsaken. Jag skriver långt ifrån allt, men just nu mår jag skit av flera orsaker. Händer saker jag inte skriver om som är relaterade till det också.
Sen kan jag skriva om saker jag känner just då som kanske gått över efter en stund. Det är ju det som är priviligerat i en blogg att man kan göra det.
Jag kämpar för att komma tbx till det liv jag hade men eftersom jag inte får ledsagning eller den färdtjänst jag behöver så blir jag lite låst. Jag måste ta mig ut men vet inte riktigt hur.
Första steget är att flytta tbx till den kommun jag bodde i förut. Jag har redan insett att jag inte kan be L så mkt som förut eftersom han har en ny relation med vänner idag och lever ett helt annat liv än vi gjorde. Men han är inte ensam en minut, kan ta sig ut och iväg obehindrat vilket jag unnar honom tusen gånger om. Men jag vill också leva ett liv inte bara sitta ensam i min soffa utan att prata med nån på flera dar och vara tacksam över det lilla som någon sa. Det vägrar jag.
Det är svårt att träffa nya vänner när man är pensionär och inte har nån naturlig kontaktplats som t.ex en arbetsplats, inte kunna ta sig ut på nånting utan hjälp. Där har L hjälpt till men han måste ju få gå vidare och inte känna att han måste ta hänsyn till mig hela tiden. Han är trött, jag är det också men samtidigt rädd om honom också. Bättre han fixar o hjälper för att han vill och inte känna att han måste. Det måste bli kravlöst. Men ibland får man bli besviken, kanske inser senare att det inte gick jag med men just då var känslan så.
C får ju också dra ett stort lass men som det är nu är jag beroende av hjälp eftersom jag inte får den från någon annan. Och där kanske det är payback time, jag lärde henne allt hon behövde. (Skojar så klart) men om inte familjen hjälper vem ska då göra det. Jag hjälper dom med det jag kan, det är väl så att man ger och tar eller? C har fattat det. E med i det lilla hon kan göra.

Just nu är jag så vilsen, min trygghet är stukad och självförtroendet i fotsulorna. Jag måste få läka och gå vidare jag med. Kunna få komma ut och ha ett liv.