Idag har jag pratat med en psykolog i 3 timmar. En tjej jag känner sen innan som har varit med om samma sak som oss vad gäller Es sjukdom och seneffekter. Men utbildad i krishantering och klok som en bok. Hon tror att jag är utbränd.

Först pressen att leva i ett totalt kärlekslöst förhållande under så lång tid, att inte ha nån att hämta kraft hos eller nån famn att krypa in i gäller väl för oss båda men tror jag tog åt mig mer av Es ständiga nya diagnoser och sökte info hela tiden. Fick inget lugn.
Skammen inför grannar m.m Över hur förfallet huset blev.
Ls vredesutbrott
Att ständigt bli kallad för saker, nertryckt, och hans oförskämda sätt.
Pressen och besvikelserna va många innan jag fick lägenheten. Hoppet så fort man kollade utbudet som inte gav nåt sen
Att hålla upp fasaden utåt.
Flytten och besvikelsen över det så annorlunda systemet här vad gäller stöd åt rörelsehindrade, att allt kostade pengar.
Att leva på så himla lite pengar under så lång tid.
Ensamheten och isoleringen som blev av det.
Hur C haft det under året, hennes utbrändhet och hur hon behandlades.
Jakten på att kunna flytta tbx till U-a kommunär ju lika den jag hade innan jag fick det här.
Att inte komma ut och ha kul.
Den ständiga oron över båda tjejerna.
Identitetskrisen som blir när man lämnar efter så lång tid
Vissa vänners frånvaro
Hon tyckte inte heller det var rättvist av och mot mig själv att lägga locket på nu och bestämma mig för att inte älta. Inte ta upp saker som hänt m.m Hon tycker jag ska rensa luften ordentligt ist och inte ta på mig någon skuld ensam. Vi är två om det här. Det är inte mitt fel.

Nu ska jag fortsätta prata med henne varje vecka, ta upp minsta lilla händelseoch oro. Allt föll liksom på plats, jag kunde se min sits utifrån liksom.
Bråka orkar jag nog inte men hoppas att vi nån gång i framtiden kan prata ordentligt igen. Jag vet ju att personen jag träffade 1984 finns kvar där nånstans.

I övrigt ska jag vila och ta hand om mig själv.