Goda grytan
Till många ;)

Paprika kan bytas ut mot t. ex vattenkastanj, morot eller likn, pulvret bör nog va med dock.

Lägg i en gryta:

1 kg fläskkött i sockerbitsstora bitar
5 strimlade paprikor i olika färger
5-6 scharlottenlökar eller 2-3 gula, grovt skurna
2-3 krosss vitlöksklyftor
5 tsk paprika pulver
1/2 tsk grovmalen svartpeppar
1,5 tsk salt
2,5 msk soja
1 brk tomater + 1/2 brk vatten
1 brk ananassalsa + 1/2 brk vatten (man kan ta 2 brk tomater om man inte gillar salsan)

Blanda allt i en gryta.
Rör om, koka upp o låt puttra på spisen medans du gör nåt roligare. Klar e ca 45 min eller när köttet är mört.
Smaka av! Ät m potatis eller ris.

Jag läser mkt nu om utbrända kompisar. Och plötsligt slår det mig att så där var det ju för oss också när ekorrhjulet snurrade som mest. Bara det att det var inte så modernt då.
Vi hade börjat jobba men allt med Elle fortsatte ju, tid hos sjukgymn på hab, bad, dygnskurvor, Bossebesök.
Jag började först jobba för tidigt, det funkade inte. Men tror inte det var så bra när jag började igen sen heller. Jag hade behövt mer tid med bara tjejerna.
Leif klarade det nog bättre, han hade lite fristad hos grabbarna på jobbet. Vanan över saker som gick på räls.
Medans jag skulle ta hand om andras barn, deala med föräldrar, hantera konflikter, hantera föräldrars ilska över borttappade ( så klart omärkta) vantar och allt vad det kunde vara. Helst förkovra sig, planera föräldrasamtal, föräldramöten, personalmöten, avdelningsmöten.
Samtidigt vara nån sambandscentral hemma, hålla reda på träningar och sjukhusbesök, aktiviteter för Christine, orka med både mig själv och Leif. Vara glad och trevlig blev svårt ibland.
Här när C går på 5-års kraschade mina leder. Började med knäna. Kryckor, stavar, rollator, så småningom rullstol.
Tror det var här det blev för mkt för L med. Inte jag också, det fixade han inte i början. Blev lite bättre ett tag då jag fick injektioner, vi började åka på dans. Blev väl bättre med oss också men inte riktigt bra. Gnistan och innerligheten försvann, så småningom hans kärlek också. Det kändes så tydligt.
Jag var uppgiven och ledsen. Kändes som vi spelade roller, mamma, pappa, välartade barn, duktiga föräldrar. Plikttrogenhet hos L. Jag var mest trött, sur och grinig iaf hemma.
Jag tänkte redan då på skilsmässa men ville inte utsätta tjejerna för det så kämpade på i ekorrhjulet. Ekonomin var en katastrof, hög sjukfrånvaro hos mig. Jag orkade oftast inte jobba en hel vecka. Då jobbade jag ändå deltid. Jag var helt slut! Tror L var det med.

Ja fy fan på ren svenska vilken tid. Vi hade båda behövt ta det lugnare. Varit mer tillsammans, fått lite avlastning. Egentid hade kanske fått gnistan tillbaka. Men vi hade ingen hjälp.
Nog 17 var vi utbrända alltid, katastrofen hade tagit sin början. Sen orkade vi liksom inte med varandra längre. Gick inte heller att prata, L har aldrig kunnat det, aldrig kunnat prata om känslor. Jag orkade inte.
Ändå stod vi ut många år till. För många kanske! Spelade våra roller väl. Men han gav upp, hade inga känslor. Fick aldrig ens en kram hur ont jag än hade eller hur slut jag än var. Fick skylla mig själv tyckte han. En elakare person fick man nog leta efter. Jag var livrädd för hur tjejerna skulle påverkas.

Sen vet vi ju hur det gick. När inte irritationerna fanns där längre så såg jag helt plötsligt killen jag blev kär i igen. Men känslorna fanns inte, inte hos någon av oss, däremot blev vi vänner. Nu är den vänskapen lite svajig igen. Men det ordnar sig nog hoppas jag och gör det inte det så får det väl vara så då. Jag har gjort vad jag kan, bollen är hos honom.