Tack för era fina kommentarer om sorgen. Ni lyfter mig en aning iaf, men fortf lite *down* tänker mkt grubblar på sånt som hände innan hon dog.
Varför i hela friden åkte vi inte upp dan före när op- besked aldrig kom. När vi blev uppringda på dödsdagen och dom skulle ta bort det som höll henne vid liv, då gick vi och åt ist för att sitta utanför och vänta bara. Satt där på cafet som om allt var som vanligt ist för att vara *hos henne*.

Minns telefonsamtalet på morgonen, vi hade det på högtalare. Jag satt i soffan och Leif i fåtöljen mitt emot. När vi förstod vad dom sa trodde jag Leif skulle dö. Han böjde sig fram och blev blodröd i ansiktet. Jag trodde på riktigt att han skulle rasa ihop. Brydde mig mer om honom än mig själv.

Overkligheten. Jag kunde inte hålla henne i handen den dagen, fingrarna var blå och iskalla så hade min hand på armen. Försökte hålla i handen och tyckte hon tryckte min hand som hon brukade men läkaren sa att det kunde hon inte. Önsketänkande från min sida bara, han sa ju inte drt men så tror jag.,

Dödsögonblicket, hur hon blev så förändrad på en sekund. Jag har sett många människor döda, aldrig upplevt dom som jag upplevde Elle. Hon blev som en vaxdocka. Syntes verkligen att livet försvann.

Samtidigt så minns jag att L och C höll om varandra, kramades och jag ville skrika krama mig också. Jag var ju hennes mamma! Fick en klapp på ryggen bara.

Får sån ångest när jag tänker tillbaka. Hade vi kunnat göra annorlunda, hur medveten var hon? Och vad tänkte hon dom där veckorna när hon försökte kommunicera med oss men vi inte förstod?
Alla dom dagar när vi inte fick åka upp pga operationerna, undrade hon? Längtade hon efter oss? Va hon ledsen? Förstod hon varför vi inte kom?

Alltså jag går sönder snart! Varför hade vi inte kunnat få ett samtal till med henne? Hela tiden sa jag till henne att jag längtade till att respiratorn skulle tas bort så vi kunde prata med varandra. Hon nickade, höll med. Men det blev inte så, hon var ju också för svag för att kunna prata med talventilen. Väste bara fram enstaka ord som hej och nåt mer. Slangen satt där tills hon var död.

Hur ska jag kunna leva utan henne? Klart att det går men hur?
Idag ringde jag till L, va bara tvungen att lyssna till honom om hur dansen var igår, kompisar till oss som spelade. Hur han städat garaget idag, gått en promenad och plockat en massa smultron och ätit. Han orkar vara som vanligt, har ju folk runt sig, går bara vidare.
Han är ju lika mkt förälder som jag. Hur kan vi känna så olika. Ville bara skrika kom hit! Det är ju vårt barn! Sörj med mig!

Men nej avstånd och pengar sätter stopp för det!

Sommaren rinner undan, den går. Hur kan livet bara pågå därute? Fixar snart inte att vara ensam längre. Ångest, andnöd, kroppsdelar strejkar. Väggarna rasar snart över mig!
Jag begär inte att ni andra ska föstå för det kan ingen. Men hennes nära borde ju göra det. Spelar ingen roll om jag pratar med proffs eller andra. Ingen kan föstå!

Vissa dar går det riktigt bra, men så kommer det över en. Kan vara nån småsak som utlöser det, en doft, nåt man hör på radio, ett recept jag ser som vi gjort. Att jag ser nåt jag fått av henne eller något hon gjort.
Bäst mår jag när vi är tillsammans alla vi 4 som är närmast. Respektive får finna sig i att komma på nästa plats.
L för att E var hans och min och vi har upplevt mkt bara vi tre, både jobbiga och kul saker.
Inte helt lätt dock att vara skilda föräldrar på distans till varandra, till en död dotter. Han är dock en klippa när det verkligen gäller. Så glad för den relation vi har idag.
C för att hon är den jag nu har mest kontakt med, som hjälper mig i vardagen med praktiska saker. Tar mig med på saker osv.
J för att han håller mig flytande med sitt härliga humör, sin hjälpsamhet och sin positiva syn på det mesta. J är också den som är mest lika E i sättet.
Han och jag hade ju ett eget ensamt liv före L.
C däremot är ljusår därifrån. Jag frågar mig ofta hur 2 systrar kunde bli så olika med samma föräldrar, exakt samma uppfostran och förutsättningar. Ändå lika älskad för den hon är så klart. Det är dom ju alla 3. Precis som E var.

Ensamheten är så klart jobbig. Man kan vara ensam på många sätt, till och med när man har folk omkring sig.

Det är mkt Gotland på Tv och andra medier nu. Det fruktansvärda som hände i Visby igår är svårt att ta in. Hon som avled bodde och verkade ju här i stan och var aktiv i missionskyrkan.

Gotland är annars så mkt mer än bara semester för mig. Barndomsminnen, huset på Allegatan, Havet och solnedgångarna ger mig ro.
Cykelsemestrar som utgick från Allegatan eller Snäck. J var bara 5-6 år när han på sin 20 tums cykel med cykelväskor och sovsäcken på pakethållaren pinnade på 1-2 mil varje dag. Han var så himla duktig, vi har många fina minnen där. Minns hur fantastiska men lite läskiga Lummelundagrottorna var för honom. Stort och spännande för en kille i den åldern.

Sen alla övningar L haft där och som vi oftast fick åka med på. Vi skötte oss ofta själva då men ibland fick dom ha tid med familjerna. Elle var 2 kanske 3 år första gången vi flög Herkules dit. Minns att hon fick små rosagrå Adidaskängor, hur hon studsade fram i dom för det var * studs och hoppskor förstår du mamma*. Dom ärvdes sen av C som nog tyckte lika om dom.

Nu har jag ju minnen med bara C och E också. Vi har ju varit där i 2 år. Kämpigt för E av och till men oftast gick det bra.

Känns som min själ bitvis hör till den där ön. Jag behöver den för att läka. Känns hemskt att inte kunna åka dit i år. Skulle vilja åka dit med C och J. Få se om det kan bli så nåt år. L får vi tyvärr inte med oss. Det är en sorg.

Men längtar till vår fålla med bordbänken, hur vi tog med kvällsmaten och satt där i solnedgången. Längtar till Fårö, till Ekstakusten, till Arderbro, till krogen på stranden i Ljugarn, till fyren där vi satt och kollade in horisonten, till raukarna.
Till att sitta och äta lunch på torget och glo på folk, fika på Södertorg, glass med värstingutsikten, till Fridhem, den rofyllda Almedalen, Botaniska, Högklint och thaikrogen.
Att få träffa vännerna där.
Gotland finns i mitt hjärta!

Fick lite tråkiga nyheter idag, en äldre släkting har avlidit. Första dödsfallet efter E.
Kvällen blev dock väldigt trevlig.

Mi o Ma. Hon gick på semester och ville fira lite med en egen räkfrossa. Lite bättre än den förra vi var på Haha! Hon hade med sig räkor, bröd, kex och lite frukt.
Jag gjorde en tzatziki, hade en brieost och oliver, och vin. Mi och jag knäckte tre fl vin och en lilling skumpa. Men under lång tid och låg procent. Känner inte av det alls faktiskt.
Vid sånna här tillfällen saknar jag nån vid min sida, nån att få vara gästfri med. Bilden av den personen blir ju L, han är ju den jag varit värdinna med i nästan 40 år, 38 för att vara mer exakt. Men det är nog mer vana.

Ma och jag pratade lite om hur kul det skulle vara att ha en fest med alla gamla kompisar från förr. Först pratade vi om en tjejfest, men sen kom vi på att det skulle va kul med killarna med. Eller så börjar vi med tjejfest och kör på alla sen. Vi har gjort det förr hon och jag, då hade vi runt 200 namn på gästlistan och ett ansikte på alla. Dags för repris!

Ja vi får väl se hur det blir med det men vore attans så kul!

Nu ska jag krypa ner i bingen, lite frusen och lite trött.