Vi hade ju tänkt träffas hela ligan idag gå till graven och sen ev gå ut och äta. Av det blev inget. Jonny jobbade sent, Christine insjuknade igår, Marcus idag och jag kände mig ju risig igår så kändes som allt hängde i luften. Dessutom försämrar ju den här fuktiga luften mina leder, jag blir stel och får ont. I synnerhet då jag åker bil eller på annat sätt sitter med benen i samma ställning ett tag.

Fick ett meddelande från en ynklig dotter i morse som undrade om vi kunde hämta ut medicin och komma ut med. Så klart vi gjorde det. Frågade om vi skulle handla något åt dom eftersom det var enklast att gå till Maxiapoteket. Jodå hon ville ha enkel och mjuk mat, hosta i en redan irriterad hals kan ju göra ont.

Så vi köpte massa micromat, pasta, korv, hamburgare och kebab. Sallad i påse, tomater, jordgubbar och bananer. Jordgubbarna hade blivit populära sa hon, men kom aldrig på det klara med om det var Marcus eller Harry som blivit förtjust. Tror nästan på *Hans höhet* Haha!
Eftersom det var vårdagjämning köpte jag varsin kruka med minipåskliljor till henne och mig med. Rosor till Elle och små ulliga påskkaniner till C.

Åkte ut med det och sen på lite sightseeing i Örsundsbro nere vid ån.

Vi lämnade ju bara maten. Jag ville inte gå in, blir ju så himla sjuk om jag smittas.

Vi åkte sen in till stan. Åt på chopchop, godasde apelsinkycklingen och nudlar.

Handlade lite billigt på Lidl och åkte sen till lilla Maxi och köpteupp oss på nödvändigheter.

Hem till körrgårn till vilken vi kom bara minuter innan ettårsdan.

Tog 3 av rosorna dit och resten på hennes plats här hemma sen.

Tände ljus så klart. Sen hem, gick bättre än jag trott att åka dit. Plockade upp varor och just nu kom jag på att jag har lingon och syltsocker i en kastrull. Måste göra mer sylt. Nåja det klarar sig. Ligger redan.

Vi hade ju ätit lunch ganska sent. Så tog varsin julskinksmacka och plockade sen fram lite ost o kex. Kylde en prosecco och firade våren. Ost och de godaste jordgubbarna på länge. Som E och jag brukar äta. Köpte 2 Castello och 1 Brie.

Jag vet att det är fel glas men vi orkade inte bry oss. Inte i kladdiga bordsunderlägg heller.

I morgon fm och i morgon kväll är L på jobbet men kommer hit emellan. Den här gången är vi sambo till torsd. Han har inget på onsd så då ska vi göra det vi inte orkade idag. Han har somnat med alla lampor tända så jag ska gå upp och släcka dom nu. Sen lyssna på min bok en stund.

Vi mår bra, klarade dagen bättre än vi trodde.

I morgon är det ett år sen Elle dog. Ett år sen vi fick det där samtalet på morgonen om att dom hittat nya bakteriehärdar, att hon hade en total blodförgiftning och att dom nu gav upp. Alla livsuppehållande åtgärder skulle tas bort. * Vi gör inget innan ni kommer* berättade att hon var nersövd och smärtlindrad. Ta det lugnt sa dom. Jo tjena skitlätt!

Jag satt i soffan, C i fåtöljen vid fönstret och L i den mitt emot mig. Jag minns inte nu om jag hade satt telefonen på högtalarfunktion eller om jag upprepade vad dom sagt. Vad jag minns från sekunderna efter är att jag trodde att L dog. Han blev först högröd i ansiktet och sen blåaktig. Böjde hela överkroppen framåt, och jag blev livrädd. Fick inte fram ett ord, kroppen lydde mig inte. Hör hur C gråter men hade focus på L som ändå repade sig snabbt. För mig kändes det inte snabbt.

Sen minns jag inget av vad vi gjorde, hur vi kom till sjh utan nästa minne är att jag går fram till sängen och upptäcker att Elles händrr är döda, blå och iskalla. Tidigare hade vi bara sett det på en fot. Hon hade ju länge haft en förlamning som man kan få om man ligger länge i respirator. Det hade hon gjort från den 11 februari.
J kom och vi var samlade hela familjen. Jag höll E i handleden och dom började koppla loss henne. Började med syrgasen, sen dialysen. Det klarade hon, andades lugnt och fint.
Dom ville flytta henne till en lugnare vrå och vi gick ner och åt, mat måste man ju ha. När jag tänker på det efteråt känns det helt absurt. Men alternativet var att gå ut och sätta sig i anhörigsoffan.

När vi kom upp hade dom flyttat henne till en hörnplats i en sal som antingen var tom eller om det låg nån medvetslös, minns inte, platserna var skärmade. Intensiven var vid det här tillfället i gamla uppvaket eftersom iva renoverades.

Det var ju söndag så vår kompis och tillika Es konfirmationspräst som nu var sjukhuspräst var inte på jobbet. Saknade henne! Personalen ställde sig vid väggen mitt emot sängen, beredda attrycka in. Läkaren som hette Christoffer var nog den mest empatiska person jag träffat på. Jag satt och höll i E som tidigare. Nära och hörde hennes svaga andetag.
Minuterna före 17 var det över, vi pratade med henne allihop, hade fotat henne, C och J tog också bilder när hon dött. Dödsögonblicket frös hon liksom till och blev alldeles stilla. Hon blev som en vaxdocka.
Jag har ju sen underskötersketiden sett flera dött, men då upplevde jag att dom liksom bara somnade, så upplevde jag det inte nu. Fast det var ju precis det hon gjorde egentligen.

Dom ville att vi skulle gå och sätta oss på expeditionen medans dom gjorde i ordning henne. Kom med vatten och sköterskan kom med nån pärm och pratade med oss, va hon sa minns jag inte.
Då vi gick in igen och jag såg henne ligga där stel och blek under den då gula huden blev det för mkt för mig. Minns att L kramade C och att jag kände mig utesluten. Tror L såg det för han kom och la armen om mig.
Jag fixade inte att vara där, så doktorn körde mig en bit bort. Minns att han fixade med fotplattorna på rullstolen. Jag satt med ryggen emot henne men vände rullstolen igen efter en stund. Det var så absurt, så overkligt. Där låg min dotter och hon fanns inte mer.

Jag minns sen att vi tog hissen ner till garaget, att jag tänkte att nu vill jag aldrig åka ner där eller gå in på sjh igen. Hittills har jag inte gjort det heller.

Minns att jag ringde och berättade för syrran och bad henne ringa mamma. Sen är resten av det dygnet borta. C åkte hem själv, L gick in och sov i Es lägenhet och jag blev ensam. Konstigt nog sov jag den natten. Förmodligen helt uttröttad. Dan efter kändes det konstigt att inte *behöva* åka upp till sjh.
Minns bara fragment sen av dom närmaste veckorna. Att jag kontaktade vår gamla husvagnsgranne som jobbar på Fonus, han tog sen hand om henne och höll i begravningen från deras sida. Var dock en tjej vi hade mötet med.
Allt praktiskt gick väl bra, men allt var så overkligt. Det rasade in blommor och jag tyckte det kändes absurt, varför skulle jag ha blommor för att hon dött? Var det något bra?

Minns hur vi gjorde blommorna själva till begravningen sen men har inga direkt klara minnen av den. Mer än att Marcus stod utomhus i bara skjorta och väst och höll om C. Att jag släppte henns rosa ballong när kistan kom förbi mig utanför. Hur absurt det kändes att hon låg där i kistan och att bilen åkte iväg. Men samtidigt hur tryggt det kändes att Tony körde.
Senare fick jag höra att ballongen liksom gjort en räd över oss alla och sen dragit i väg över sågen.

Vi hade bokat lunch för oss närmaste på Elles favoritlunchställe vid Storvretakorset. Men någon hade inte lytt henns vän Peters order och inget var förberett. Vi fick göra i ordning ett långbord själva.

Resten av den dagen är borta också och tiden efter. J och hans fru hjälpte L att tömma, kontakter och allt praktiskt ordnade L och jag med och det var krångel överallt känns det som. På banken fick vi stå bland alla andra kunder. Jag kände mig utlämnad. Var så trött jämt.

Nu har det gått ett år. Dom säger att det första året är värst. Tror inte på det, det är värst just nu.
Men glad åt mina barn och att J har det jobb han har. Har ju så klart underlättat. Han är ju som jobbarkompis med vaktmästarna i vår kyrka med.
Glad åt L, att vi ändå var och är så goda vänner, hans och min relation har ju på nåt sätt djupnat iom det här. Skilda är vi fortfarande och ska så förbli, där har jag inte ångrat mig. Men känner hans och så klart barnens stöd. Vi har bestämt att vi fortfarande är en familj, bara på ett annorlunda sätt.
Han är här ofta, just nu med så klart. Typiskt nog är C sjuk och J jobbar sent i morgon. Så det blir han och jag vid graven i morgon. Ska nog köpa oss en *Johanna* till maten i morgon, det är vi värda.

Igår flyttade vi C och M från Torresta. I morse vaknade jag med värk bakom hö öga och upp i huvudet, jag har frusit hela dan. Småsnorig och i morse kände jag av halsen, det gick dock nästan över medans värken består.
C vaknade med 39 gr feber och halsont. Hon var sjuk förrförra v med. Men hon är glad åt sitt nya boende som är ca 7000 billigare än det förra. Hon fick den efter 14 års kö på bostadsförmedlingen och vad som än händer kommer det att vara hennes och hon har råd med den.
Vi ska åka på trädgårdsmässan och hon ska planera lite för uteplatserna. M har önskemål om fomater. Haha! Klart han ska ha det. Känner jag henne rätt blir det jordgubbar med. Och pioner tydligen.

I morgon åker L och jag till stan först och sen till graven. Har lite att fixa med. Så därför ska jag sova nu, hör att han gör det i soffan med.