Idag var det lite småjobbigt igen. Dom hade bökat mycket med henne och kommer att göra så varje dag nu.
Hon hade varit ur respiratorn en hel timme, hon hade med hjälp av sjukgymnasten suttit en stund på sängkanten.
Dom hade satt in en talventil i tracken men hon hade inte orkat säga nånting.
Hon hade röntgats i sängen. Dom hade kollat igenom henne efter bakteriehärdar, tror med ultraljud.

Men jag förstår inte att hon ska sitta på sängkanten innan huden är hopsydd, är ju bara yttersta lagret men ändå.

Jag borde ju vara urlycklig över de här framstegen, men när man kommer upp och hon ligger helt slut i sängen. Idag hade hon som ryckningar i kroppen. Hostar, och det gör hon ju helt ljudlöst, det ser så otäckt ut.
Det bubblar och rasslar både i respiratorn och om henne som att hon får bakslag i halsen. Jag tycker det är otäckt att se henne så samtidigt som det är så mysigt att hon verkligen hugger tag i min hand. Svarar med nickningar och huvudskakningar. Isöndags kunde hon rycka lite på axlarna med men det gjorde hon inte idag.

Jag frågar om det är otäckt i halsen och då nickar hon. Men personalen säger att både det och ryckningarna är normalt. Som mamma känner ju jag att jag ska ta bort det otäcka. Fixa och dona bort allt sånt. Samtidigt så måste jag ju lita på personalen och försöka säga till Elle att hon måste stå ut. Det blir så fel i mitt huvud.

Va inte alls samma känsla idag som när hon *satt upp* i söndags. Jag ser ju hur jobbigt hon har. Tycker också det är hemskt att gå därifrån och lämna henne ensam. Personalen finns ju där men sitter inte längre hos henne och hon blir lite ledsen när vi går. Mammahjärtat klarar inte riktigt det.

Ser att det är jobbigt för Leif också. Idag ringde bror hans och ville ha hjälp med att besikta ett släp. Han jobbar ju och L brukar hjälpa honom. Men att be om det nu!
Hörde att han sa ifrån. *Jag vet inte när jag kommer ner igen* sa han. Skönt att han tänker så iaf. Att han vill vara här nu i det jobbiga men samtidigt glad över att det inte längre är nån överhängande risk för hennes liv om inte det spricker fler blodkärl. Tror inte hon klarar ett till. Levern är ju ett viktigt organ för överlevnad. Blodbenägen, 9 lit talar sitt tydliga språk. Känns som hon har en tickande bomb i magen.

Å apropå bomber. Det som händer i Ukraina nu är så hemskt att det är svårt att ta in. Att även vårt neutrala land är hotat för vi hjälper de Ukrainska soldaterna. Hur farao ska man berätta det för henne sen, att det blivit krig i världen så nära oss. Att det kanske kommer hit.
Kollade nyss skyddsrum i Bjkl, enligt skyddsrumskartan ska det finnas ett i skolan för 32 pers. Kanväl inte stämma? Vi är ju över 10 000 här nu.

Glad åt Leifs kunskap om militära grejer nu. Det lugnar lite men skrämmer med. Både han och J är för gamla för att bli uttagna. R är ju 18 men inte gjort lumpen. L hade hört nåt om svag rygg med, frågan är om dom beaktar sånt i skarpt läge. Om dom höjer åldersgränsen. Men känns ändå tryggt med en officer i familjen. Två kanske om Marcus fortsätter.

Vi handlade lite före sjh idag. Tog en äcklig mosbricka på Willys. C köpte några frysta matlådor uppe i Gryttjom. 4 st för 100 kr, så jag köpte 4. Kålpudding står jag ju inte och gör nu. Inte köttfärslimpa heller. Men köpte en skinkstek, den kräver ju inte så mycket. Varsin semla drog vi i oss efter lasangen också.

Mars, hoppet om en vår. Kan inte riktigt känna så nu. Ska det vara så himla svårt att komma åt den där karln där borta i öst?

Jag vill ha hem min flicka, vill att hon ska vara frisk och trygg. Vill ha fred i öst. Tycker inte det ska finnas maktgalna narcissister. Det måste få ett slut! . Tänker på Christine och Marcus som kämpar för att få nåt att hyra och starta ett gemensamt liv. Till vilken värld då?

Hur kommer E att klara en orolig värld när inte vi finns? Barnbarnen! E som jobbar på Arlanda, det lär väl inte skonas. Kommer R att bärga stridsvagnar? Så mkt konstiga tankar som snurrar nu.

Känns som jag lever i en mardröm!