Ja det är så sjukt att behöva planera sin dotters begravning. Men nu blev det så iaf!
Det kommer att bli en ljus och fin begravning. Svärdottern M ska sjunga, Elles älsklingspsalmer ska sjungas och favoritmusik spelas. C och M ska läsa varsin text.
Vi ska själva göra en blomdekoration av rosa rosor och ev andra rosa blommor från familjen. Annars önskar hon ju att handbuketterna ska vara rosa rosor, melerade nejlikor eller en Gerbera som heter Glory. Hennes dopljus ska brinna på kistan tillsammans med de 4 rosa hjärtljusstakarnas värmeljus.
Pengar har redan börjat komma in till parasporten.

Men jag fattar inte hur jag ska klara detta. Hela min kropp värker numera, mest av stress över det här tror jag men samtidigt håller vi på tömmer därinne och jag har suttit där 2 kvällar och slagit in loppisgrejer i silkespapper. Lägg sen till att jag suttit på sjukhuset i rullstolen i 42 dagar. Kan bara stavas med stort V.
Gravplats ska utses, sist jag gjorde det var när brorsan dog. Hur ska vi klara det!

Hittar mina saker jag lämnade när jag flyttade från huset när jag packar. Det som skulle till loppis då, tog hon hand om. Jag har inte haft en susning om det. Men mycket av det är ju hennes barndom.

Dom som gjort så fint därinne tills hon skulle komma hem. Nu är det kaos med stort K med flyttlådor och sopsäckar överallt. Uppsalahem ligger på, en nästan oförskämd stress i det här läget. Besiktning när vi är på begravningen. Visning mitt i flyttkaoset tisd efter påsk. Snabb inflyttning sen.
Kommer att bli så konstigt att nån annan ska bo där.

Kort därefter flyttar C och hennes Marcus in i sitt hus. Så packa och flytta grejer lär vi göra igen då.

C och jag kände att vi behövde en ledig dag att göra nåt kul på. Vi åkte på trädgårdsmässan idag. Köpte med oss sallad, bröd, dricka och muffins. Tog med oss kaffe. Gjorde av med en massa pengar. Köpte marknadskorv, godis, trädgårdsredskap, sylt, pelargoner och liljekonvaljeknölar varav jag tänkt sätta några på hennes grav sen. Resten i slänten på baksidan.
Mötte en av Elles arbetskamrater. Så svårt att bemöta dom.

Det här låter kanske hårt och som om jag inte sörjer E. Men som det nu blev med hennes organ, vilket liv hade hon överlevt till? Hade hon kunnat bo hemma med full pott hemtjänst och hemsjukvård eller hade hon behövt flytta till ett vårdhem? Hur länge hade det gått?
Så klart saknar jag henne så det gör ont, och sörjer att det aldrig blev så att vi fick prata med varann igen. Hon var ju med mentalt, helt klar blick och vi kunde kommunicera fram till den sista op på lördagen. Sen la kroppen bara av. Inte ens hjärtat orkade slå till slut. Mindre än ett dygn senare var hon borta.
För henne tog ett lidande och en ångest slut! För oss också så klart!
Jag ville så klart att hon skulle bli frisk och vara som vanligt men det kunde ju inte hända.
Det som hände var inte det bästa som kunde hänt, men näst bästa kanske när alternativet att bli frisk försvann.
Som hon kämpat den här tiden, först hemma i över en månad sen på sjh 42 dagar varav 37 på intensiven. Men hon fick ge upp!
Vad jag tycker om region Uppsalas sjukvård under tiden hon desperat sökte hjälp hemifrån passar sig inte i skrift. Sen maktlösheten vi kände över det på det. Hon var ju myndig! Den maktlösheten är inget jag unnar någon, inte ens idioten i Ryssland.

Intensivvårdspersonalen är jag dock mycket imponerad av. Vilka proffs! Trots omständigheten i lånade tillfälliga lokaler. Alla där från undersköterskor till läkarna hade specialutbildning ovanpå sin vanliga utbildning. Var dom slitna så märkte vi inte av det ett smack!

Kunde hon inte fått leva det aktiva och bra liv hon ändå hade trots sitt handikapp? Fått göra det hon ville och såg fram emot. Hade hon inte lidit tillräckligt? Varför hände det här just henne?

Allt vi planerat, kryssning till Martinez och Sannex, Micke Ahlgrens fest, Motala och Borenshult i sommar. Gotland! Arvingarnas show i höst!
Hon sökte till och med pengar ur en fond för att kunna göra det här. Fick dom också och nu sitter dom där på hennes konto och blir en del av det som går till begravningen ist. Så inihelvete jäkla fel!

Å jag som skulle gjort allt det där med henne! Hur ska jag ens kunna åka själv? Det går ju inte! L försvinner ju snart härifrån. C startar ett nytt liv, J har sitt, ingen av dom kommer att sätta mig först. Inte som Elle gjorde, eller vi gjorde om varann. Ingen utom L är intresserad av dom här sakerna och han gör det ju inte med mig. Vill nog inte att jag ska vara där heller.

L får inte längre samtal från henne nästan varje kväll. Han ringde nästan aldrig själv, det var hon lite sur på.
Han är ju snart på dansgolven igen. För honom ändras bara det att han nu har ett ist för två barn. Han sörjer henne så klart, på sitt sätt. Inget sätt är ju fel.
C har ju Marcus. Hon kommer ändå att bry sig i mig. Men det får ju bli med nån måtta ändå. Svärmor ska inte hänga där i onödan. Har jag aldrig gjort hos J heller.

Har jag ens nåt att leva för längre? Ja C och J och barnbarna så klart! Men vi har aldrig varit så nära som E och jag. Tänkte på det på mässan idag, hon älskade ju just den här mässan. Köpte alltid liljor. Dom kommer ju att finnas kvar och är gudskelov planterade i krukor så vi kan ta hand om dom.

Hur ska jag klara vattningen utan hennes hjälp? Hon var ju bra mkt starkare i nyporna än vad jag är. Jag klarar inte av att sätta dit slangen ordentligt. Blir att bära kannor. Eller avveckla rabatterna. Då har jag inget av mina intressen kvar.

Ja hörni så sjukt det här är! Man ska inte begrava sina barn. Tänker på mamma som också gjort det och nu får hon 90 år gammal begrava ett barnbarn också! VARFÖR?