Ja idag hände det som varit vår stora skräck i 37 dagar. Elisabeth finns inte längre med oss. Vi förstod att något var väldigt fel redan igår kväll då en rutinoperation, hennes 10e tog mer än 4 timmar ist för 1-2 som det brukar ta. Dom hade hittat fler inflammationer i och på hennes organ och hennes kropp, med dom hormonbrister hon har, fixade inte att läka dom trots 4 olika antibiotika.

Jag har inte fattat det än trots att jag var där tillsammans med den övriga familjen och höll hennes hand när det hände. Såg hur hon på några sekunder förändrades utseendemässigt, kall var hon redan och cirkulationsbristen hade redan gjort fingertopparna blå. Såg henne sen iordninggjord, som en vaxdocka låg hon där. Gul i hyn av sjukdomen, ännu mer förändrad än vid dödsögonblicket.

Vi bor ju vägg i vägg hon och jag och har våra uteplatser nästan hopbyggda. Att nu få se en ny hyresgäst där så småningom kommer att bli oerhört svårt. Frågan är om jag överhuvudtaget klarar det. Samtidigt vet jag inte om jag klarar en flytt till.
Ensamheten är jag också rädd för, vi har ju inte setts varje dag hon och jag men vi ser ju varann varje dag särskilt på sommaren. Pratat och skrivit på messenger typ hela dar.

Vi har ju mycket framför oss nu med allt som ska fixas. Leif kommer säkert att komma en del även om han flyttar hem igen nu men sen då? Hur blir vår kontakt sen?
C har ju skola och jobb och ett nytt hus + pojkvän. J har ju sitt.
Livet kommer att bli väldigt annorlunda. Minns ju hur ensam jag var i Tierp trots att jag där hade C 5 min bort. Men hon jobbade ju.
Mest bävar jag för dom här helgerna då *man ska vara fler* dom som Elle och jag har firat ihop.

Oron för hur vi nu ska klara allt med begravning m.m ekonomiskt finns där också. Minns ju hur dyrt det var när min faster dog och jag fixade den. Dödsboet efter E har ju inga tillgångar, vet inte ens om vi blir återbetalningsskyldiga på dom pengar hon fick nu. Eller om vi inte blir det hur vi ska komma åt dom. Antar att vi måste betala en del räkningar också.
Det kanske helt enkelt inte blir någon begravning, kremering och spridning av aska ligger nog närmast till hands. C vill gärna ha en grav att gå till. Jag vet inte riktigt men jag tror att E själv gärna såg sig spridas för vinden. Hon älskar ju minnesplatsen vid Stillhetens kapell. Där finns ju en del släkt och vänner också.

Fick jag önska så skulle jag nog vilja ha en ljus begravning där gästerna skulle klä sig i Es älsklingsfärger rosa eller turkost. Rosa blommor och mycket levande musik, hon gillade ju musiken då faster begravdes.
Vad jag däremot inte vill ha är ett *begravningsfika*. Gärna att vi är tillsammans efteråt L, jag och barn o barnbarn. Mi o Ma måste vara med också, dom är som familj. Det har märkts nu under hennes sjukdomsperiod med. Men inga andra. Det är för dyrt och jag tycker sånt är smått makabert, som att fira att någon dött.

Ja det är mkt tankar nu. Sov nästan inget i natt och tror inte jag kommer att göra det i natt heller. Är lite orolig för L och hans hjärthistorik med. Han är ju ensam därinne. Hinner han kontakta oss om han blir dålig? Vi försökte att han skulle sova här natten som var men han ville inte det. Ikväll tror jag inte vi frågade men han visste ju att han kunde det. C är här iaf, somnade fort i bäddsoffan.

Ja det var lite svammel från en morsa som just mist en dotter.

Ni har sett den förut, min absoluta favoritbild av henne. Tagen på Ann-Britts altan i Årsunda för ca 10 år sen. Men hon har ju inte ändrat sig mycket.
Tänk att vi fick 2 vackra döttrar Leif! Å att jag som bonus har en 10-poängare till son.