Det blir en dödsannons som kommer in i papperstidningen på lördag.

Som ni ser fanns det ett garnnystan med. Vi valde också orden som står på minneshjärtat jag köpte. Tycker det är så fint och passar henne. Och kämpat har hon ju gjort i hela sitt liv sen 7 års ålder eller egentligen 6 år, va ju många turer på Bvc innan dom tog oss på allvar.

När E var barn hade vi en fantastisk läkare, en barnneurolog som hette Bosse. Vi har genom åren ibland mailat nån fråga till honom och han har alltid svarat så jag skrev och berättade vad som hänt och sa samtidigt att vi under den här perioden saknat en * doktor Bosse* som gav oss samma trygghet som han gjorde då.

Fick idag ett långt mail tillbaka där han bl.a skrev så här:

*Om jag minns rätt så hade Elisabeth ett kraniofaryngeom, vilket trots att dessa tumörer till sin biologi är godartade tillhör de som i verkligheten enligt min mening är värst. De uppträder som verkliga kameleonter vilket Elisabeths sista tid är ett bevis på för grundorsaken till att det gick så olyckligt är den grundsjukdom Elisabeth hade, om jag förstått din beskrivning korrekt. Att sedan sjukvården inte vill se grundproblemet och handla därefter gör det hela inte bättre. Kortison är en mycket bra och potent medicin men samtidigt en av de värsta vad det gäller biverkningar när man behöver använda den i höga doser under lång tid.
Jag hoppas dock att ni när den värsta sorgen lagt sig skall minnas Elisabeth som den fina unga kvinna som hon var.*

Det här om tumören och grundsjukdomen har han ju aldrig sagt förut, men bekräftar ju det vi känt.
Han ville också ha kontonr till parasporten för att sätta in en slant. Det hade han ju verkligen inte behövt. Tänk om han skulle göra så mot alla han behandlat som gått bort.

Ni som betalar in till förbundet får inte glömma att skriva att det är för hennes minne. Jag hoppas också att dom senare kommer att fixa så man kan bli månadsgivare där till hennes minne.

Skrev till Aron Andersson igår med och frågade om han efter Lets Dancebubblan kan hjälpa till att marknadsföra det minne för Elisabeth just eftersom hon gillade det här med rullstolsdans så mycket. Han har inte svarat än.

Besöket på Fonus gick bra, vi har en kompis som jobbar där och vi ringde ju direkt till honom. Nu hade han annat på jobbet idag men vi pratade med en kollega till honom och han var också med en stund.
Det är han som kommer att representera begravningsbyrån på begravningen, det är otroligt tryggt att ha en man känner. Prästen är ju också en vi känner sen tidigare.

I det vita arkivet hade Elle skrivit in att hon ville ha rosa blommor, rosor och gerbera. Angett sort men minns inte nu, tror en mörkare rosa gerbera.
Vilken kista hon kunde tänka sig och att hon ville bli svept. Men det var skrivet 2010, efter fasters begravning. Så vi tog det som vi tyckte var bäst, en enkel kista som var fin ändå. Ska ju ha bårtäcke. Så får hon en vit urna. Hon blir också klädd ist för svept. Hon ville ha en Nalle i kistan och den har hon redan nu.
Nåt mer hade hon inte fyllt i.

Kompisen ska hämta henne på patologen i morgon, klä och kistlägga henne. Vi har valt att inte se henne eftersom vi redan gjort det, hon var ju död när vi åkte. Kompisen känner ju henne sen hon var liten så ingen risk att det blir fel.

På onsd kväll kommer prästen och vi ska utforma akten. Så småningom ska vi också hitta en grav. Måste ju vara tillgänglig för mig och ligga i sol tycker vi.
Allt det där vi vill ha på begravningen, foto, egna hjärtljus och en ballong var inga problem alls. Det trodde vi inte heller.

Om jag fattar att hon är borta? Ja intellektet fattar ju det men inte resten av kroppen. Kände bara ett stort lugn idag och ingen av oss fällde en tår. Det gör vi nog alla ibland så klart, det går i vågor, men idag var allt så positivt och det blir ju en ljus begravning.
Känner mig priviligerad som fått vara hennes mamma, och lite tryggt har det ju varit för oss båda sen jag flyttade hit. Jag ville ju vara nära när Leif flyttade så långt bort. Ska försöka orka bo kvar också. Gillar ju tanterna här. Tror dom gillar mig med.

Leif åkte hem idag och nu är C här. Han kommer tbx på onsd, ska fixa nåt med bilen. C och jag åker ev till Tierp i morgon. Nu snusar hon så mysigt i soffan. Jag ska försöka göra det samma!

Vi var här tillsammans C, jag och L. Mycket för att dom håller på därinne. Idag har dom försökt ta tag i garnerna, jag lovar att hon hade en hel garnaffär. Men vi har en släkting som stickar mkt och dessutom ska få ett barnbarn. Resten ger vi till kyrkans syförening och lite till hennes kompis men tror inte hon behöver nåt egentligen.
Hon hade några garnväskor i plast också men dom försvann fort. Tydligen bra!

Hämtade den här jag köpt idag. Just så är det ju, så bra text, är ju precis så. Tror dock inte den går att ha vid graven, verkar vara gjord av gips. Men har ju tänkt att göra en minnesplats inne också. Så vi kan ha ljus att tända för henne.

En vecka sen idag och jag har fortfarande inte fattat. Jag vet ju men det är precis som att hjärnan inte klarar av att vara logisk. Det är så surrealistiskt på något vis. Känns så fel att vi håller på att rota i hennes saker.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, är det då jag fattar? Välja kista, enklast tänkbara då vi ju ska kremera, urna. Vi måste bestämma om vi ska ha någon annons eller inte. Spika begravningsdag, tid och allt.
Har fixat kläder hon ska ha i kistan. Kikat på blommor om vi nu ska ha det. Ska ju använda ett bårtäcke och vi vill hellre att folk sätter in pengar till parasporten än köper dyra blommor som bara försvinner.
Ska vi ha begravningen för alla eller bara en inre krets. Det är så mycket att ta beslut om.

Det går iaf bra att vara själv, nästan skönt ibland. Fast i morgon ska jag be C vara kvar för då åker L hem och ska betala räkningar och fixa nåt med bilen.
Någon frågade om vi inte hittar tbx till varandra nu i sorgen när vi mer eller mindre ses flera ggr varje dag, men nej, han är en go vän bara.
Han har svårt att prata om det här med mig men kommer det fram nån han inte känner pratar han hur mkt som helst. Det finns en avoghet mot mig även i det här.
Han håller också i sitt sociala, åker till gubbdagiset och på styrelsemöten. Förmodligen klokt. Jag har nästan blivit folkskygg ist. Vill vara i fred, om det inte gäller familj eller nära vännerna.
Annars är vi som vanligt mot varann, bara jag som irriterar mig ibland och då kan han bli arg. Det går dock över fort från bådas håll.
Kommer att sakna honom sen så klart, han underlättar ju mitt liv. Jag behöver inte äta ensam. Han kommer ju inte heller att komma till mig som han gjorde till Elle. Så tror det kan gå lång tid sen.
Om jag skulle skaffa nåt nytt vill jag dock ha en som har alla, som jag tycker bra egenskaper som han har. Men det finns nog inte! Han är rätt unik och en fixare.
Och han är på nåt vis ändå ett stöd i det här bara genom att vara här.

När det här är över önskar jag att jag kunde åka till mitt älskade Gotland. Sitta och glo ut över havet i solnedgången vid strandpromenaden eller en fin dag uppe vid Fårö fyr. Strosa i gränderna och äta på de mysiga ställena. Tanka energi som jag bara kan där. Redan i somras sa jag att jag gärna vill åka dit en påsk igen. Den önskan är ju mer nu. Älskar Visby i påsktider när ön som vaknar igen. Men jag kan ju omöjligt åka själv och tyvärr sätter ekonomin nog stopp med. Men om jag ändå kunde! Men vill samtidigt inte åka med vem som helst under rådande omständigheter.
Men det är precis vad jag skulle behöva nu.

Hittade och snodde den här bilden idag. Minns inte om det var Fb eller Twitter. En bukett Elle skulle ha älskat. Brukar inte plocka in blommor förrän vitsipporna kommer. Men här finns ju nån sån med. Dröjer nog här där jag bor iaf.