Känns som jag sitter i en bubbla. Iakttar det absurda vi upplever nu.
Är det i morgon hon ska dö? Orkar hon kämpa? Hon var så orolig idag när vi var upp. Låg och skakade på huvudet. Gapade för att visa att något var fel i munnen. Nya blåsor. Hade inte ont men aldrig sett henne så orolig.

Vet ju inte hur mkt läkarna har förklarat. Hoppas verkligen att dom inte sagt nåt. Då är det nog kört.
Vet ju att respiratorpatienter kan hallucinera, det gjorde hon sist vid 7 års ålder. Då var det vita gubbar runt sängen som skrämde henne.
Idag frågade sjukskötaren om hon såg nåt läskigt men han fick ingen reaktion på det.
Gav både lugnande och smärtstillande men hon lugnade sig inte medans vi var kvar. Dom släckte ner ovanför sängen och C bad dom sätta i öronproppar.

Hoppas nu att inte operationen skjuts upp ytterligare. Även om vi vet om risken att hon kanske inte klarar den så är det ett helvete både för henne och oss att ställa in sig på op och sen ändras det. 3 ggr har det varit så nu.

Vi är trötta och slitna allihop, hon har varit inlagd sen 6 februari, först nåt dygn på infektion, sen på Aima en lättare intensiv till den 11e då första blodkärlet sprack. Därefter på intensiven, nästan hela tiden i respirator med dialys hela tiden. Sen dess har vi inte kunnat prata mer än det hon vid ett tillfälle orkade viska med talventil i tracken. Ja, nej och hejdå hörde vi.
Problemen vid sårläkningen och så alla dessa blödningar i buken den senaste i tisdags.

Allt detta för att hon fick gå med feber och bihåleinflammation i över en månad. Kortisolbristen som uppstod då förstörde hennes organ. I pandemitider som frisk från det var hon *bara förkyld*
Det finns sån okunskap om endokrina brister även inom sjukvården.

Om hon klarar sig återstår en lång sjukhusvistelse, då får vi spotta i nävarna och ta nya tag. Vi måste ju orka, förmodligen flera månader till.
Men jag blir gärna mer slut än jag är nu bara hon klarar sig. Älskade unge, stanna hos oss!