I ett inslag på nyheterna ikväll så var det reportage om att det förekom pulkaåkning på en kyrkogård. En av kyrkans personal intervjuades och gillade det inte. Det var inte bland gravar men det fanns en kulle där och som jag fattade det hade man gjort i ordning en plats där i en dunge med bänkar där sörjande kunde sitta i lugn och ro.
Nära där åktes det nu pulka.

Lånad bild

Rätt nära kapellet också. Jag måste säga att det vände sig lite i magen på mig. Tänk dig att du begraver en nära anhörig och har tjo o tjim i backen utanför fönstren. Eller att gravsättningen vid en jordbegravning eller urnsättning blir "störd" av ljudet från pulkabacken.
Att du sätter dig i dungen, jätteledsen och har lekande och stojande barn intill. Man är skör när man sörjer, jag skulle bara inte klara det.
Jag skulle bli störd även om gravarna inte börjar förrän backen tar slut, det är ju där det vänds för nästa åk.

Finns en liten kulle ganska nära min brors grav. Aldrig förekommit spring o lek eller pulkaåkning där och det är jag glad för.

Lånad bild

För några veckor sen kom tjejerna och jag att prata om deras barndom, och våra söndagsmiddagar. Fick upp bilden ovanför när jag googlade söndagsmiddag.

När jag var liten dukades det i matrummet på söndagar. Det dukades fint och maten var väl lite bättre än korv och makaroner. Det kunde vara som ovan men jag minns också köttfärslimpa och ugnsstekt gädda, råskalad potatis och sås. Tror pappa kanske hade nån byteshandel med GB fisk. Det låg nära hans charkuterifirma.
Vi fick grönsaker, kunde vara ärtor och morötter från burk. Nån gång kanske en grönsallad med vit dressing. Aldrig tillsammans dock. Vi åt inte grönsaker till vardags. Sen var det alltid glass efter maten som p hämtade med kolsyreis som det rykte om.

Seden med söndagsmiddag tog jag med mig när jag fick en " riktig" familj. När L och jag gift oss och flyttat till Björklinge där jag äntligen kunde ha ett matbord i vardagsrummet.
Där dukade vi med finporslinet på söndagar, lagade lite bättre mat än på vardagar, hade lite finare duk underlägg, servetter och efterrätt. Ofta blev det fiskgratäng men också kött och potatisgratäng, eller nåt annat gott. Sallad jag lade lite extra omsorg på.
Där satt vi när vi hade gäster, vid storhelger, födelsedagar och på Alla hjärtans dag.

Så kul att det blivit ett fint barndomsminne för barnen. Hoppas dom tar med sig det också.

När jag minns så här så saknar jag att vara en familj på det viset. Vi är ju så klart det fortfarande men den där självklara familjekänslan. Vikänslan. Du och jag mot världenkänslan vi hade innan sjukdomar och slitningar kom.
Längtar och drömmer efter det ibland. Men kommer ju aldrig tillbaka hur goda vänner vi än är. Märker ju att respekten för varandra är sämre även om vinskärper till oss när ungarna är med. Båda är vi korrekta, vänliga och artiga. Mer är det inte från nån sida. Blir man inte respekterad kan man inte respektera tillbaka heller. Men det är ju bättre än att vara ovänner iaf. Men ibland längtar jag efter den sorglösa tiden. Vikänslan!

Nu ska jag sluta skriva innan jag blir för nostalgisk. Blev 2 aktuelle ämnen iaf.