I korthet!

Jag åkte upp igår, så glad att vi gjorde det. Kan ha varit sista gången jag pratade med henne.
Hon hade haft ont i magen sen dan innan, vi trodde det var det måntaliga, hon med. Men inte bara isf.

Hon har förändringar (tumörer) i levern, det visste vi men dom är godartade och *ofarliga*, jo tjena!

Ett blodkärl i en förändring hade spruckit, hon fick ett blodtrycksfall precis innan vi åkte därifrån igår och fler prover blev bara kass. Röntgen och ultraljud visade på en inre blödning.
Dom gick upp i en ven och stängde det blodkärlet, hon hamnade på stora civa mådde först bra men blev sen bara sämre.
På ett ultraljud såg dom att ännu ett kärl spruckit samtidigt så sjönk alla värden och hon var inte kontaktbar.
I det läget ringde dom vid 2 på natten och bad oss komma in. När vi kom var hon på op och samma sak gjordes igen. Hon kom tbx, sövd med en massa sladdar och i respirator. Men hade då lite egen andning också.
Buken var väldigt spänd och på ultraljud såg man att det fanns vätska.

Man bestämde sig för att öppna buken, och låta den vara öppen. Man tog bort 9 lit blod.
En lång väntan för oss som varade hela dan.
Äntligen tillbaka hade dom lproblem med att sätta en nål i halsen, den tredje hon har där. Höll på i 3 timmar. Så vi kom inte in till henne förrän nu ikväll. Då hade luften gått ur mig för länge sen. Hon låg lugnt, djupt sövd och är ju övervakad. L sov inte alls förra natten hade inte lagt sig då de ringde, jag sov 3 timmar.

Vid ett samtal med läkarna Leif och jag hade på dan fick vi veta att det är större chans att hon inte överlever än tvärtom. Men vi vet ju sen innan att hon är en kämpe och hoppet är det sista som dör.

Orsaken till det här är hennes insufficiens. Felet är region Uppsalas.
Hon blev sjuk 27 dec, hade feber över en månad. Ingen vårdinrättning tog emot henne, hon var ju bara lite förkyld. Hon är själv övertygad om att hon hade bihåleinflammation. Fick penicillin av en nätläkare och blev tillfälligt bättre men inte bra. Det tog snart fart igen.
Hon ringde 1177 flera gånger, ringde infektion, husläkare, närakut men ingen tog emot henne. Inte förns hon fick en tid på ÖNH och i lördags när hon fick ett totalt kortisolras.
Att gå så länge med en infektion samtidigt ha så låg kortisolproduktion trots ökning av medicin har förstört hennes organ, främst lever och njurar.
Levern är nu förstörd till 50%, njurarna har tagit så mkt stryk att dom satt ut ett av de hormon hon brukar äta för vätskebalansen och ist får hon dialys.
Hon kommer att vara sövd länge.

Kan inte ens föreställa mig livet utan henne, ja inte utan nåt av mina barn men E och jag ses ju mest, gör en massa saker ihop och är ju närmaste grannar. Att bo här och se nån annan i hennes lägenhet finns inte på kartan. Då blir det nog en stor mellanvägg både fram och bak.

En lång sjukhusvistelse blir också en dyr historia. Vi fick veta idag att vi kan köpa parkeringskort som gäller i 24 timmar för 100 kr, men det blir ju i princip 100 kr om dagen. Sen bensinen på det, från Tierp och eller Björklinge.

Civa är i tillfälliga lokaler och det finns varken anhörigrum eller toa. Alltså ingen stans att värma matlådor.
Frukosten i morse en leverpastejmacka och en kopp te kostar 65kr. Dagens i samma restaurang 90kr.

Det tickar på, sen kanske man vill ha en kaffe med en liten kaka nån gång med. Eller en glass?

Hur ska vi på våra pensioner och CSN ha råd? Räkningarna lär ju komma ändå. Vet inte hur länge L stannar heller. Då han åker hem blir reskostnaden för mig 160 kr/ dag.

Jag vet på riktigt inte hur vi ska klara det här, varken ekonomiskt eller annars.

Orkar inte prata, öppnar inte då det ringer på dörren och svarar inte i telefon. Har jämt göra med att hålla ihop.