Fick så god pasta hos C sist, frågade hur hon gjort.
"Stekte bacon och vitlök som tillsätts efter en stund, till baconet var krispigt, hällde på grädde, kokade hop och smakade av med salt och peppar och blandade med pastan." 
Gott var det iaf. Skulle tippa på 2 pkt bacon, 1-2 vitlöksklyftor och 3 dl grädde till 4.

Tänker göra en variant på den idag. Gör såsen separat eftersom jag har så lite grädde så jag måste blanda med mjölk och reda av.
2 port
Jag tänker fräsa 1 förp tärnat bacon med en hackad gul lök
Tillsätter 1 riven vitlöksklyfta och ungefär lika mkt kyckling (färdig) som bacon.
Rör ihop 1.5 dl vispgrädde med 1 dl mjölk och 1 1/2 msk idealmjöl och häller över. Kryddar med lite salt, peppar och curry.
Serverar med färsk bandpasta och sallad.

Stinas supersnabba

Jag har bott i hus större delen av mitt liv. Jag är absolut en hustjej det märker jag mer och mer. Nu bor jag ju i en lägenhet, har aldrig bott så trångt som nu heller men jag bor ju ändå med huskänsla iom uteplatser med odlingsmöjligheter på både fram och baksida. Men jag slipper skotta snö och klippa gräs.
Att bo i markplan är ju nödvändigt för mig. Men har ju ändå tur som bor utan insyn. Jo på framsidan ser man in i köket men det stör mig inte nämnvärt. Där är jag bara vid matlagning och disk, äter ju för det mesta framför TVn. En olat jag väl aldrig trodde skulle ske. Haha! Men vi började med det redan i huset L och jag faktiskt.

Att sen bo själv var nog en svårare omställning än jag trott faktiskt. Nu har ju jag ändå E som jag träffar flera gånger i veckan. Träffar nog C förhållandevis ofta också om man jämför med andra. Vi pratar också på messenger eller i luren flera ggr om dagen.


Många tjatar ju på mig om att jag måste träffa någon ny. Men trots att jag saknar någon att göra saker med så vill jag ju inte det. Orkar inte starta om liksom. Tycker jag är för gammal för det. Och göra saker kan man göra med barn, X och kompisar också. Gå vidare med mitt liv tycker jag nog att jag gör ändå.
Det bästa kanske hade varit om L och jag blivit särbo eller hit o ditbo ist men för flera år sedan isf medans det ändå fanns en gnista. Finns ju ingen som känner varandra så bra som vi. Jag menar alltså ingen som känner mig så bra och tvärtom.
Det som slet mest var ju den dåliga ekonomin och så har ju ingen av oss det nu, kan ibland inte låta bli att undra över hur det skulle blivit.
Sen iom med mitt handikapp, som särbo hade ju han kunnat gå på dans själv som han gör nu. Han fixade vårt förhållande jäkligt bra tills min kropp la av. Då orkade han liksom inte med det också. Så det där med lust och nöd har aldrig varit hans grej. Nu har vi väl haft det kämpigare än dom flesta. Men återigen, så är det ju inte nu.

Ja man kan spekulera hit och dit och det där lilla ordet om, eller om inte kanske. Glad iaf att vi inte har det som många andra som inte tål varann. Som inte ens kan vistas i samma rum. Det måste ju vara fruktansvärt jobbigt om man haft ett långt liv ihop.

Jaja det var lite tankar i natten.