Mitt i allvaret har det hänt positiva saker idag. Men jag berättar i morgon, så trött nu och en envis huvudvärk.

Den här dan har bestått av väntan. På att hon skulle åka ner på op och på att få veta när vi skulle få åka upp.
Dom kan aldrig säga när. Ibland känns det som jag är med i ett lotteri, vinner jag får vi åka upp. Idag blev det nit, vart liksom ingen idé. Det blev också kväll innan dom tog dit henne. Jag vet inte alls hur det går.
Kan bara tänka på hur hon legat hela dan och väntat på oss. Vad tänker hon? Vad känner hon?
Vi hade ju kunnat chansa med risk för att få vända igen. Med dom här bensinpriserna som är nu gör vi inte det. Men nu är det två dar den här veckan som vi inte kunnat åka upp.

Idag ringde kuratorn också. Precis när hon ringde skulle jag göra i ordning korv m bröd. Då börjar brandvarnaren tjuta. Då hade jag stekt klart och inte var det de stekoset för plattan var redan avstängd och stekpannan borttagen från värmen sen nån minut. Jag fattade ingenting. Bara vräka upp ytterdörren tills det slutade och det tog inte mer än nån minut. Törs f-n inte steka nåt i det köket Haha!
Men som kuratorn sa när hon ringde upp igen, din brandvarnare funkar iaf.
Vi pratade mkt och länge om Es hälsa, hon hade ju läst journalen. Å det hon hade att säga om God man eller förvaltare visste vi också. Anhörighetsbevis som man börjar med har vi med. Men kommunen är inte snabba precis.
Vi tokledsnade idag och vidtog egna åtgärder. Vi har redan bestämt att så länge hon inte kan eller orkar föra sin egen talan tar vi allt inom familjen. Vi blandar inte in nån annan.

C jobbade idag på Tierpsjobbet och det blev ingen lugn start precis. Bland det värsta hon varit med om. Men nu är Marcus hemma igen och i morgon får hon åka till honom. Han har ju varit borta i många dar.

L,kom faktiskt in och såg lite på Efter fem med mig. Vi käkade sen tillsammans men han gick direkt då han var klar. Honom har man ingen nytta av höll jag på skriva men det har jag ju verkligen, men inte så mkt sällskap av.

Vete 17 vad jag gjort idag egentligen. Ingen direkt nytta iaf. Bara väntat!

Ringde avd nu och dom hade nyligen kommit tillbaka men inte gjort något åt såret på magen utan bara bytt infarter och venkateter. Hon hade varit sövd och nyligen vaknat, nu skulle hon få nåt att sova på till natten men allt var lugnt och stabilt.
Nu ska hon tillbaka till op för att dom ska se över såret sen får man ju se om det blir en ny svamp eller om dom kan sy ihop. Kollar väl lever och njurar med ultraljud också och allt ska ske på dan iaf.

Så nu är det väl bäst att gå och sova då!

I morse fick jag min nya rullstol. Smalare än den andra och betydligt mer lättdragen. Så lätt att jag kan dra mig själv trots mina svaga armar. Finns även bromsar i bak på den till den som drar. Nu ska jag bara få ekerskydden så är den klar. Haft den till sjh idag.

Har under en längre tid letat efter mjuka ballerinor från Esmara, Lidls klädmärke. Har nött ut 2 par. Väntat på att dom ska komma in igen men verkar inte som dom gör det. Kom på att jag kunde kolla på Tradera, sökte på Esmara och där fanns det i Sellpys butik. Rejälare sula än på dom andra och i plysch ist för trikå. Dom här kan jag nog gå till brevlådan i med.

Fick även den nya kasetten med toner till laserskrivaren.

Vi hade tänkt åka in tidigt idag men hon skulle på röntgen vid 15, vi fick inte komma före utan åkte in till 15.45 och fick vänta 45 min innan vi fick gå in.
Hann väl va där en timme innan vi fick gå ut igen pga att det kom en ny patient. Då satt C utanför och väntade.
Vi gick ner och tog en fika och gick upp efter nån timme. Då gick C och jag in, jag bara en halvtimme efts L satt ute och väntade, men C var kvar flera timmar och hjälpte till med lite saker. Hon är otrolig som orkar. Själv klarar jag bara inte miljön med alla apparater som piper, tjuter och blinkar nån längre tid. 2-3 timmar max. L koncentrerar sig på tekniken i stället, så klarar han av det. Men inte flera timmar.
Jag längtar mig tokig till hon kommer på en *vanlig* avdelning. Och kan andas själv och prata igen.

Dom gör mkt med henne när vi inte får vara där. Tränar på att sitta på sängkanten, än så länge med stödkuddar. Stänger av respiratorn ungefär en timme några ggr per dag. Idag gjorde dom det när vi var där. Men då andas hon själv genom ett plaströr i Tracken och får verkligen ta i. Säkert bra lungträning men hon blev helt slut.
Hon har ju problem i munnen men idag fick C göra rent iaf och smörja utvändigt med lite olja.
Hon är ju mer slut när vi kommer tack vare det här. Känner att vi nu har lite sämre kontakt. Men det är väl övergående.

Medans vi väntade när vi kom, träffade vi vår vän som jobbar som sjukhuspräst. Så hon fick lite uppdatering. Hon har ju jobbat här i församlingen och är Elles konfirmationspräst. Elle valde en av våra landsortskyrkor och dom var bara 3 konfirmander. C gick på barnkör i den kyrkan och vi trivdes bra där hela familjen. En familjär stämning efter familjegudstjänsterna då barnkören ofta sjöng. Sen några tjejer från lantbruk med egna höns m.m som bakade till kyrkfikat, det missade vi inte. Haha! Närproducerat de lux.

När L och jag kom hem var vi rätt trötta båda två, gjorde varma mackor med färdig räkstuvning i smörgåsjärnet. Såg hur kriget utvecklar sig. Nu ska han ju ha Finland och Sverige med.
Läskigt är vad det är!
Vet ni att i lilla Björklinge där vi ändå bor ca 10 000 pers har ett officiellt skyddsrum som tar 32 pers. Tror ni E och jag hinner dit? Nej och inga andra handikappade eller äldre heller. Vi hinner nog inte till grannhusets källare ens. Är nog ajöss med oss då.

Men nu ska jag gå och sova, konstigt nog sover jag av och till de flesta nätterna iaf.

Förklara för mig vad Elle gjort för att förtjäna detta lidande! Hade inte hon fyllt sin kvot?
Att få en hjärntumör vid 7 års ålder, leva med en total hormonbrist i 28 år efter det. Var inte det nog?

Att sen också som tonåring få sin fot felbehandlad så hon måste använda rollator. Den bonusen hade vi gärna sluppit!

Sen nästan mista livet bara 35 år gammal för blödningar i dom blodkärl som spruckit i de tumörer i hennes lever som var godartade och inte skulle göra nåt väsen av sig!
Tycker dom väsnats utav bara h-e jag.
Var det kortisolbristen under lång tid? Det får vi aldrig ett säkert svar på. Men det tyder ju på det.

Varför?

Vissa går genom livet utan problem. Ska hon ta allas problem? Vad blir nästa?

Jag är arg, frustrerad, rädd och uppgiven.

Sen alla dessa besserwissrar som kommer med oombedda råd! Herregud hjälp mig!

Idag var det lite småjobbigt igen. Dom hade bökat mycket med henne och kommer att göra så varje dag nu.
Hon hade varit ur respiratorn en hel timme, hon hade med hjälp av sjukgymnasten suttit en stund på sängkanten.
Dom hade satt in en talventil i tracken men hon hade inte orkat säga nånting.
Hon hade röntgats i sängen. Dom hade kollat igenom henne efter bakteriehärdar, tror med ultraljud.

Men jag förstår inte att hon ska sitta på sängkanten innan huden är hopsydd, är ju bara yttersta lagret men ändå.

Jag borde ju vara urlycklig över de här framstegen, men när man kommer upp och hon ligger helt slut i sängen. Idag hade hon som ryckningar i kroppen. Hostar, och det gör hon ju helt ljudlöst, det ser så otäckt ut.
Det bubblar och rasslar både i respiratorn och om henne som att hon får bakslag i halsen. Jag tycker det är otäckt att se henne så samtidigt som det är så mysigt att hon verkligen hugger tag i min hand. Svarar med nickningar och huvudskakningar. Isöndags kunde hon rycka lite på axlarna med men det gjorde hon inte idag.

Jag frågar om det är otäckt i halsen och då nickar hon. Men personalen säger att både det och ryckningarna är normalt. Som mamma känner ju jag att jag ska ta bort det otäcka. Fixa och dona bort allt sånt. Samtidigt så måste jag ju lita på personalen och försöka säga till Elle att hon måste stå ut. Det blir så fel i mitt huvud.

Va inte alls samma känsla idag som när hon *satt upp* i söndags. Jag ser ju hur jobbigt hon har. Tycker också det är hemskt att gå därifrån och lämna henne ensam. Personalen finns ju där men sitter inte längre hos henne och hon blir lite ledsen när vi går. Mammahjärtat klarar inte riktigt det.

Ser att det är jobbigt för Leif också. Idag ringde bror hans och ville ha hjälp med att besikta ett släp. Han jobbar ju och L brukar hjälpa honom. Men att be om det nu!
Hörde att han sa ifrån. *Jag vet inte när jag kommer ner igen* sa han. Skönt att han tänker så iaf. Att han vill vara här nu i det jobbiga men samtidigt glad över att det inte längre är nån överhängande risk för hennes liv om inte det spricker fler blodkärl. Tror inte hon klarar ett till. Levern är ju ett viktigt organ för överlevnad. Blodbenägen, 9 lit talar sitt tydliga språk. Känns som hon har en tickande bomb i magen.

Å apropå bomber. Det som händer i Ukraina nu är så hemskt att det är svårt att ta in. Att även vårt neutrala land är hotat för vi hjälper de Ukrainska soldaterna. Hur farao ska man berätta det för henne sen, att det blivit krig i världen så nära oss. Att det kanske kommer hit.
Kollade nyss skyddsrum i Bjkl, enligt skyddsrumskartan ska det finnas ett i skolan för 32 pers. Kanväl inte stämma? Vi är ju över 10 000 här nu.

Glad åt Leifs kunskap om militära grejer nu. Det lugnar lite men skrämmer med. Både han och J är för gamla för att bli uttagna. R är ju 18 men inte gjort lumpen. L hade hört nåt om svag rygg med, frågan är om dom beaktar sånt i skarpt läge. Om dom höjer åldersgränsen. Men känns ändå tryggt med en officer i familjen. Två kanske om Marcus fortsätter.

Vi handlade lite före sjh idag. Tog en äcklig mosbricka på Willys. C köpte några frysta matlådor uppe i Gryttjom. 4 st för 100 kr, så jag köpte 4. Kålpudding står jag ju inte och gör nu. Inte köttfärslimpa heller. Men köpte en skinkstek, den kräver ju inte så mycket. Varsin semla drog vi i oss efter lasangen också.

Mars, hoppet om en vår. Kan inte riktigt känna så nu. Ska det vara så himla svårt att komma åt den där karln där borta i öst?

Jag vill ha hem min flicka, vill att hon ska vara frisk och trygg. Vill ha fred i öst. Tycker inte det ska finnas maktgalna narcissister. Det måste få ett slut! . Tänker på Christine och Marcus som kämpar för att få nåt att hyra och starta ett gemensamt liv. Till vilken värld då?

Hur kommer E att klara en orolig värld när inte vi finns? Barnbarnen! E som jobbar på Arlanda, det lär väl inte skonas. Kommer R att bärga stridsvagnar? Så mkt konstiga tankar som snurrar nu.

Känns som jag lever i en mardröm!