Vekar som semestern är slut för dom flesta nu. Det är den här veckan vi brukar åka till Gotland. Där är det kaos nu ock många måste stanna ofrivilligt pga att en färja är obrukbar. För mig låter det som rena drömmen haha! Skulle gärna sovit i bilen för att få vara kvar lite till.
Hoppas jag kan komma dit nästa år.

Ömsom regn och ömsom sol idag. Men jag gick inte ut. Såg att grannen upptäckte en stor fet mördarsnigel vid postlådorna idag. En av dom större jag sett, räckte för att jag inte gick ut ens för att gillra barerna men måste väl i morgon kanske.

Gjorde en köttfärslimpa idag, (månlandskapet i mitten) grovtärnade squash och la på sidorna. Nån frågade mig i en grupp på Fb om jag hade squash i ugnen och skickade en asgarvande smiley när jag sa ja.
Att det finns så okunniga människor!

Jag har iaf mat i flera dar. Kanske skivar lite tunt till nån macka med. Alltså det och sen saltgurka på köttfärsskivan, inte mkt som slår det. Lika gott både på knäcke och mjukt.

Gjorde såsen på oatly, funkar bäst. Känner ingen skillnad på riktig gräddsås och den. Lingon till med så klart.

Pratat med L lite om fred, vi har en födelsedag vi borde avverka. Pratade med C som är lite inblandad i det. Han kommer på dan på fred, funderar på åka in och möta honom. Handla lite. Sen ut o käka innan Sannex på Holmen. Han åker hem på natten sen för det är dans i K-holm på sönd. Haha! Sannex är alltså fred.

Hittade den här på båda tjejerna idag. Här utreder vi Es konstiga viktuppgång för fullt men tumören har inte upptäckts än. Men det är bara dagar före. Knyter sig i magen på mig när jag tänker på vad hon fick utstå sen. Hon blev så chockad själv att hon inte pratade på flera veckor. Vi hann ju inte förbereda henne. Huvudet rakades och op i hjärnan mår ingen bra av. Hon är 7 år. Sen led hon i princip till hon dog, fick aldrig ett riktigt liv, orkade aldrig leka och vi hade henne med oss jämt. 13 nya disgnoser fick hon. Hon fixade med sina smycken och jobbade i kyrkan en halv måndag i veckan. Så mkt mer orkade hon aldrig. Gjorde dock en stor insats i parasportförbundet. Men hemifrån och möte nån gång i månaden.
Saknar henne så jag mår illa.

Så Christine som aldrig skulle bli, vår knubbis, vårt bästa misstag, fanns nån mening med det också. Idag är jag livrädd att nåt ska hända henne. Hon har varit otrolig med sin syster. Framförallt mot slutet.
J var mer praktisk, fixade och donade.

Det jag sörjer mest är hur fort Elle blev glömd. Hur fort resten av familjen med undantag för C gick vidare, mest chockad över den andra föräldern, där dans blev viktigast. Hur släkten aldrig nämner henne ens. Hur många som inte ens var på begravningen eller inte har varit vid graven. Idag är det knappt nån som pratar om henne. Inga kompisar som bryr sig av dom få hon fick. Våra ännu mindre. Det är som hon aldrig funnits.
Jag tänker på henne hela tiden, om inte varje minut på ett dygn så iaf varannan. Sover jag så drömmer jag om henne Hon är det sista jag ser innan jag släcker lampan och det första jag ser på morgonen. Ser henne var jag än sitter i vardagsrummet. Hon finns så klart inom mig också. För mig blir hon aldrig glömd. Aldrig!! Men när jag inte finns längre då?

Nu får jag nog blåsa ut ljuset jag tänt. Tände tre och dom andra två har nog varit slockna en halvtimme. Sängen kallar!