När jag läser det jag skrev om hur det var innan jag flyttade till Tierp i morse så kan man ju tro att jag beskriver Ls personlighet, ni som känner både honom och mig vet ju att det inte är så illa i normalfall.

Men sen Elle blev sjuk har vi levt ett liv som ingen kan föreställa sig. Att under så lång tid ha ett så sjukt barn tär. Ekonomin går åt helsicke och det tär också.
Vi har inte haft nån som helst avlastning av våra familjer utom av min svärmor som kom ibland och som också var det enda stället vi under en väldigt kort tid kunde lämna C till innan farmor blev dement. På slutet måste L vara med där och bara lämna C korta stunder. Men dom hade lite andningshål där ibland under alla sjukhusperioder vi haft.
Ingen av våra syskon har nånsin hjälpt till, några av olika helt legala orsaker. Sen hade ju folk sina jobb att sköta.

Det var inte så modernt med utbrändhet då, var väl knappt något folk pratade om men det var vad som drabbade oss fast vi knappast förstod det själva.
Han jobbade på, jag försökte också jobba i perioder men hos mig sa kroppen ifrån på en massa olika sätt har man ju förstått nu efteråt. Hade t.ex ett par tillfällen då jag blev förlamad. Benen lydde mig inte. Infektionerna avlöste varandra och man orkade inte med sig själv.
Men vi körde ju på, vad annat kunde vi göra?

Även sen E fick ett eget boende var det ju mkt med henne, då tog nog L det mesta. Han var ju pensionär då. Enklast för honom att kasta sig i bilen ner med.

Egentligen är det konstigt att ingen i sjukvården upptäckte hur det var ställt med oss. All focus var ju på Elle. Sen hade vi C också. J flyttade hop med Matilda rätt tidigt och försvann hemifrån.

Det var väl lugnare vissa perioder och vi hade ju ett andningshål i Siggefora så länge det gick. Husvagnen gjorde ju också att vi kunde åka iväg lite.

Men under några år före skilsmässan gick det inte längre. Tror det började med Ls infarkt -15. Att ha känslan av att knappt ha pengar hjälpte ju inte heller.
Till slut orkar man inte med sig själv och hur ska man då orka leva med nån annan? Det var i sviterna efter det som våra beteenden mot varann blev som det blev. Känslan av att inte bli trodd när min kropp gav upp önskar jag inte min värsta ovän.
Man höll masken utåt men mellan oss var det bara kaos och elände. Fattar inte idag att jag orkade ta mig därifrån men hade jag inte gjort det hade jag inte levt idag.

L mådde dåligt av att jag flyttade, inte av att jag försvann men han ville inte sälja och flytta, samtidigt hade han inte råd att bo kvar. När vi väl gjort det och han landade i Strängnästrakten hos sin bror blev det också bättre även mellan oss på ett vänskapligt plan och där är vi ju nu även om han fick genomleva en ofrivillig flytt där också sen. Men blev ju bra i Flen.

Jag önskar absolut ingen att råka ut för det vi gjorde. Ändå finns det massor av föräldrar därute som fortfarande gör det. Vi kämpade i den föräldraförening vi bildade och något bättre kämpade vi oss till. En droppe i en ocean!

Ville bara försöka förklara det även om jag vet att ingen av er kan förstå hur jobbigt vi hade det. Det kulminerade ju sen också när E dog på det sätt hon gjorde. Det och den sjukdom med flera diagnoser hos ett barn är ju något som ingen förälder ska behöva uppleva. Ändå drabbar det fortf familjer med barn i alla åldrar. Från spädisar till vuxna barn.

Letade efter ett recept i bloggen och kom till det här inlägget. Om jag bara hade kunnat berätta för mig själv då hur bra det skulle bli. Vilken bra relation vi trots allt skulle få. Ordet *hönshjärna* som han frekvent använde då har faktiskt inte kommit en enda gång efter skilsmässan och gör det de åker han ut omedelbums om det så är mitt i natten i snöstorm. Haha!
Kunde väl inte ens i min vildaste fantasi tro då att vi skulle fira en midsommar ihop bara han och jag.

Nu har det ju hänt mkt sen det här hände. Men jag är lite stolt över oss båda faktiskt. Relationen har ju också ändrats sen Elle dog så klart.


*Förändringar

Behöver inte vara negativa. Trots att den här flytten tagit på mig mer än jag trodde känner jag nu att jag börjar landa i ett slags lugn jag inte haft på flera år.
Att slippa hopplöshet och konflikter om precis allt vad gäller fix i hem. Slippa bli kallad hönshjärna flera ggr om dan, det tärde nog mer än jag insåg.
Att nästan behöva be om ursäkt för de effekter min sjukdom gav och att känna kravet att jag var ju tjej och fick väl lösa det som var ?tjejjobb? i ett hem bäst jag kunde trots det, han tyckte inte att han skulle göra det.
Ändå blev han ju tvungen att göra vissa saker. Och det fick jag ofta skit för, väl inlindat.

Så glad att ha ett boende som är anpassat efter mig och få den hjälp jag behöver utan att få skit för det.
Jag är också glad över att jag lyckats svälja en del saker och kunnat behålla lugnet nu när jag vet att helvetet är över. Min tid kommer nu och för tjejernas skull vill jag inte bli osams, vi måste ju kunna ses, vi ska ju förhoppningsvis fira familjeangelägenheter även i framtiden, få barnbarn ihop om vi har tur.

Allt faller liksom på plats nu och jag ser an framtiden med ett nyfiket lugn.*

Tierp blev ju inte så bra, blev bara kvar i 18 månader. Ryser fortfarande över hur dom behandlar och skinnar oss som pga sjukdom och handikapp behöver hjälp.
Känner ju nu hur mkt bättre det är här i kommunen. Och så glad över de 2 åren E och jag ändå fick ihop här. Känner annars lika över att bo och sköta mig själv nu minus ensamheten som jag inte var riktigt beredd på.

Vi har ju förändrats alla tre nu så klart, vi kämpar på var och en för sig.